Pet Grief (och andra känslomässigt jobbiga saker)

Jag är en känslomänniska. Blir jag ledsen blir jag verkligt ledsen, blir jag arg blir jag verkligt arg, är jag glad är jag verkligt glad. Det är inget jag styr över själv, det bara blir så. Jag känner saker. Intensivt.


Min katt dog för en vecka sedan. Det var otroligt smärtsamt. Vissa kan säkert tycka att det är patetiskt att gråta över ett husdjur, men för mig innebar det att jag förlorade en gammal vän.
Man får en speciell relation till ett husdjur som man har så länge som 15 år. Morris var en del av min vardag, en del av mitt liv. Han fanns alltid i närheten, och han var så otroligt personlig. Det gjorde ont att se honom lida så som han gjorde det sista timmarna innan vi kunde åka in till djursjukhuset. Jag kände hela tiden en sån hopplöshet över att jag inte kunde göra något för att lindra hans smärta. Så på ett sätt kändes det väldigt skönt när allt var över, för hans egen skull. Men det är väldigt tomt här hemma nu. Och jag saknar honom väldigt, väldigt mycket.

Valborg. Vad ska man säga? Det är märkligt hur människor kan vara så... insnöade..? Nej, jag vet inte hur man bäst ska beskriva det. Instängda, utstängande, konstlade... Jag känner iallafall lätt av när stämningen blir obekväm. Eller, obekväm är kanske inte rätt ord.. Obegriplig är bättre. Oftast känner jag bara att jag vill bort ifrån sammanhanget i dessa situationer. Gårdagskvällen var sådan.

Det känns jobbigt att i dessa situationer prata med människor som blivit djupt sårade på olika sätt, när man inte kan visa att saker förändrats, när man själv känner samma utanförskap. Jag känner mig malplacé i Hässleholm, så enkelt är det. Och det finns det fler som gör.

Men jag flyttar snart. Som jag sagt förut, det känns obeskrivligt bra. Otroligt skrämmande, men bra.