Nous allons fêtez à la fin de nos malheures
Jag har så inlett årets semestervikariat i köket på Hemgården.
Whoopie. Nej, inte direkt.
Men vad gör man. Pengar behövs alltid. Eller, för det mesta.
För tillfället, i alla fall.
Jag hade sommarlov i ca 2 veckor.
Men jag ska verkligen inte klaga egentligen, jag jobbar bara 50%, vilket innebär 10 arbetsdagar på 4 veckor.
Ekonomibiträde i storkök är dock inte direkt mitt drömjobb..
Om ungefär än en vecka har jag, Sanna och Lina 20-årsfest.
Folk har varit väldigt sega med att meddela om de planerar komma eller inte. Vilket försvårar vår planering av festen..
Men, det är ju inget nytt. Folk i de här trakterna är ju sega till sin natur.
Det är i alla fall min slutsats efter flera års erfarenhet av försök till att få folk att planera in saker i tid. Mer än en vecka i förväg, vill säga.
Jag vet inte riktigt var jag vill komma med detta.
Om en månad är jag, eller har precis varit i Paris. Denna stad som jag så ofta drömt om att besöka, där jag kan se mig själv boende i framtiden.
Jag undrar om jag kommer våga prata franska med någon när jag väl är där, eller om jag kommer lämna den delen åt JP (som talar språket flytande)...
Jag kan en del franska, mais le problème est que tous les Français parlent trop rapide, et je m'inquiète que je ne pourrai pas comprendre ce qu'ils disent...
Vi får se.
Vissa saker är ju inte direkt svåra att säga, och lär inte få speciellt komplicerade svar.
Un café au lait, s'il vous plaît.
C'est combien?
Merci, madame/monsieur.
Italienskan lär bli ett större problem.
Jag kommer inte ihåg så mycket från de två år jag läste detta språk.
En fras som jag definitvt måste komma ihåg, om jag ska våga mig på ett försök till konversation, är Può parlare più andagio, per piacere? Non capisco.
(Skulle ni kunna tala lite långsamare, tack. Jag förstår inte.)
Men, eftersom jag är tveksam på om jag kommer våga prata franska med en fransman/fransyska, kan jag ju vara ganska säker på att jag inte kommer våga prata italienska med en italienare. I alla fall inte mycket.
