Plötsligt händer det...

Jag har inte kunnat skriva blogg på ganska länge. Jag kan inte bara skriva vad som helst bara för att. Jag måste ha något vettigt att skriva, jag måste känna att inspirationen finns där.

Nu känns det så.

Mitt liv har tagit en intressant vändning den senaste tiden. Mitt inre liv, för att vara mer precis.

Det är inte klokt hur lätt man kan tappa bort sig i alla influenser och allt som påverkar en utifrån. Acceperar man att en enda liten sak tar lite kontroll över ens liv, blir det snart fler och fler saker, och tillslut har man ingen kontroll själv längre... (Kanske inte var rätt tillfälle att skriva ändå? Det känns som att jag har svårt att uttrycka mig..) Det är så lätt att tappa bort Källan, Målet, Meningen.

Tack och lov har jag hittat tillbaka till Honom igen, trots att jag varit ganska intrasslad i massa saker som höll mig borta från ett ärligt och äkta liv. Och jag fick komma tillbaka, tack och lov. Trots att jag så många gånger svek Honom och bara brydde mig om mig själv.

(Oj. Så öppen har jag nog aldrig varit här förut. Men det kanske behövs ibland.)

Jag blev utsedd till lovsångsansvarig i onsdags. Inte illa ;)

Det känns rätt bra, tror jag. Såhär i början är det lite halvsvårt att organisera allt på ett bra sätt, men det blir väl lättare sen, när jag "kartlagt" folk lite mer, haha. Hoppas bara på att det inte bara blir jag som drar, utan att folk är villiga att hjälpa till.

Det är en sak jag tänkt en del på de senaste dagarna, hjälpsamhet, att ha en tjänande attityd.

Det är så lätt att vara lat, att inte bry sig när någon får göra allt själv. Men jag är trött på den attityden. Jag är trött på folk som gör minsta möjliga ansträngning för att hjälpa till. Folk som anser sig själva vara för viktiga och upptagna för att

t ex hjälpa till och diska efter fikat på ungdomsmöten. Vad är det som är så svårt, egentligen?

Jesus tvättade fötterna på sina lärljungar, då borde vi kunna hjälpa varandra med saker som disk och städning...