lördag, mars 03, 2007

Sarah McLachlan

Ibland tar musik tag i en mer än vanligt. Det finns vissa musiker som har en alldeles speciell förmåga att förmedla känslor genom sin musik. Artister som Joni Mitchell, Rosie Thomas, Heather Nova, Damien Rice.
Artister som Sarah McLachlan.

Jag förstår inte riktigt hur jag kunnat undgå att fastna för hennes musik förrän nu. Jag har trots allt haft en hel del låtar på datorn sedan i somras. Av någon anledning har jag dock inte ägnat dem någon större uppmärksamhet, förrän nu. Och nu kan jag inte sluta lyssna.
Det är känslosamt, det är äkta, det är poetiskt. Det träffar en rakt i hjärtat och sätter ord på ens känslor. Det är ibland så vackert att det gör ont inuti.


Your love in all it's finery
Tear up the darkness all around me
Until I can breathe again
Until I believe again

Cause I'm a train wreck, waiting to happen
Waiting for someone to come pick me up off the tracks
A wild fire born of frustration
Born of the one love that gets me so high
I've no fear at all