Get In the Car

I'm gonna get on the highway
with no destination
and plenty of vision in mind

Egentligen borde jag slutföra veckans insändningsuppgift i webdesign, men efter att ha pratat med Stina (och lite med Ida) om resan vi kommer göra i sommar, måste jag få drömma mig bort lite.

Måndagen (antagligen) i vecka 30 kommer vi (jag, Stina, Ida, JP, kanske Urban, kanske någon mer, vem vet) med antingen bil, tåg eller flyg bege oss till sydligare breddgrader, för att under minst två veckor tågluffa eller roadtrippa oss genom delar av Europa; bo på vandrarhem, besöka kulturella och historiska sevärdheter, se vacker natur, prata diverse språk, äta nationella maträtter, gå på museum, mm, mm.
Tyskland, Frankrike, Italien, Österrike, Tjeckien... who knows. Det kommer i vilket fall som helst bli helt fantastiskt underbart.

Av allt som händer i vår, allt som kommer hända i sommar och höst, är det detta jag ser fram emot allra mest just nu.

Let's take the train to anywhere -
I wanna feel the wind in my hair with you

There's Something In the Air

Cafékvällen vi hade i kyrkan igår blev grymt lyckad, måste jag säga. Jag hade riktigt kul, trots min huvudvärk som inte riktigt ville ge sig.
Grymt bra band (Simon S, Jim K, Emil, Andrée och Lukas), ganska mycket folk, schysst, eh.. inredning, möblering, interiör, whatever. Hah. Och sist men inte minst: grymt nice cafémeny, signerad Amanda och Jenny..! ;D
Detta fenomen kommer lätt inträffa igen. Cafékväll, alltså.

Ikväll ska jag på 18års-fest, minsann. Andrée blir myndig. Tänka sig. Haha.

Imorgon är jag bjuden på våffelkväll i Alby, Sthlm. Men det är tyvärr lite långt dit, och det kostar lite för mycket. Annars hade det varit riktigt kul :)

Nästa helg har jag huset för mig själv. Men det blir ingen fest, sorry. Det är ju Youth Zone på lördagen, så jag antar att ingen hade kommit ändå :p

______
Inatt mådde jag inte direkt bra, vilket var väldigt konstigt med tanke på att kvällen varit så bra. Det var länge sedan jag kände mig på det sättet. Vet att jag mått så en gång sedan 2:an på gymnasiet, kommer inte ihåg när och varför. I tvåan var det ganska vanligt. Men nu var det väldigt länge sedan sist, som sagt. Lyckades somna tillslut, men vaknade ganska orolig, ganska tidigt.
Just nu mår jag nog lite bättre. Lyssnar på Dylan. Kommer ihåg att jag gjorde det väldigt mycket under den där perioden i tvåan. Bob får mig faktiskt alltid att må bättre.

Skrämmande

Min syster Stina skickade några länkar till mig inatt, som jag inte hade ork att gå in på då. Men efter att ha sett de båda filmerna anser jag att hela världen (typ) borde se dem.

http://video.stumbleupon.com/#p=yh3uglrvi9

http://www.campaignforrealbeauty.com/flat4.asp?id=6909

Ocean Size Love

Idag känner jag mig inte lika frustrerad över saker, som jag gjorde när jag skrev förra inlägget. Nej, just nu känns det faktiskt ganska bra. Visst, en sak är jag fortfarande irriterad och besviken på, och jag tycker fortfarande att det var grymt dålig stil. Men, som alltid, pendlar jag upp och ner, och för tillfället har jag inte speciellt bråttom iväg från Skåne.

Tillsammans i Kristianstad igår var riktigt, riktigt bra. Det gav mycket. Jag lyckades ta mig över ett hinder som gjort att jag inte kunnat gå vidare med Gud. Och den inre frid jag saknat de senaste veckorna kom tillbaka.
Så gårdagen var en av de bästa på länge.
Det är alltid kul att se att det finns lite fler kristet folk i Skåne än Hässleholmarna. Haha.

Just nu lyssnar jag grymt mycket på Leigh Nash (sångaren från Six Pence Non the Richer). Hon är fantastisk. http://www.myspace.com/leighnash

Jag åkte hem med en välbekant känsla igår kväll. Samma känsla jag hade efter en helg förra våren.

She's gonna pack her bags and leave

Usch, jag måste verkligen komma härifrån.
Jag blir så trött, jag blir så fruktansvärt trött. Och ledsen.
Det borde inte vara såhär. Och jag tror inte att det är såhär på så många andra platser i vårt avlånga land. Eller, jag vet i alla fall att det finns många platser där det inte är så. Jag vill till någon av de platserna. Jag vill uppleva familjär vänskap och öppenhet. Och mognad.
Jag är inte tillfredställd med situationen här. Vissa kanske är det, av någon outgrundlig anledning jag verkligen inte kan förstå. Men jag känner mig på gränsen till kvävd.


Det finns trots allt, mitt i all frustration och alla förargelseväckande händelser, några glädjeämnen:
-Solen skiner, det är vår. För stunden, i alla fall.
-Min syster Ida har spelat in en av sina låtar, på riktigt. (http://www.myspace.com/idaaletheia)
-Jag ska ut och tågluffa/roadtrippa/dylikt i Europa i sommar,
med Ida och Stina och kanske Urban.
-Jag tror och hoppas att allt gällande min framtid snart kommer lösa sig.
-Och: Sanna och Lina, såklart. Bara genom att finnas gör ni livet mer meningsfullt.

In a little while I'll feel better,

gonna travel around the world, gonna see it all

Gonna go to Paris, maybe Rome

I'll feel better miles away from home,

gotta figure some things out

So sell all my things, I'm not coming home

There's nothing there to keep me there

Just heartache and panic and worries

and things that'll bring me down

My head feels much clearer being here

In a little while I'll feel better

gonna spill my heart to every stranger

in every town

I'll visit castles in Ireland,

have some fella play the violin

and play a song for me

So sell all my things, I'm not coming home

There's nothing there to keep me there

Just heartache and panic and worries

and things that'll bring me down

My head feels much clearer being here

[Rosie Thomas]

0-19

Sarah McLachlan

Ibland tar musik tag i en mer än vanligt. Det finns vissa musiker som har en alldeles speciell förmåga att förmedla känslor genom sin musik. Artister som Joni Mitchell, Rosie Thomas, Heather Nova, Damien Rice.
Artister som Sarah McLachlan.

Jag förstår inte riktigt hur jag kunnat undgå att fastna för hennes musik förrän nu. Jag har trots allt haft en hel del låtar på datorn sedan i somras. Av någon anledning har jag dock inte ägnat dem någon större uppmärksamhet, förrän nu. Och nu kan jag inte sluta lyssna.

Det är känslosamt, det är äkta, det är poetiskt. Det träffar en rakt i hjärtat och sätter ord på ens känslor. Det är ibland så vackert att det gör ont inuti.

Your love in all it's finery

Tear up the darkness all around me

Until I can breathe again

Until I believe again

Cause I'm a train wreck, waiting to happen

Waiting for someone to come pick me up off the tracks

A wild fire born of frustration

Born of the one love that gets me so high

I've no fear at all

http://www.myspace.com/sarahmclachlan