Stepping into the Future

Idag åkte jag fram och tillbaka till Malmö, åkte 15:15 och kom hem 18:40. Åkte tåg i sammanlagt ca 2,5 timmar. Allt för att köpa mig ett InterRail-kort.

Alltså.
Jag har köpt InterRail-kort idag! :D
How great.

Imorgon ska jag gå till vårdcentralen för att boka tid för vaccinering. Vill ju inte dra på mig några onödiga åkommor i sommar. Skulle ju kännas ganska onödigt.
Ska vaccinera mig mot Hepatit A, TBE (fästingsjuka) och fylla på stelkrampsvaccinet. Många sprutor =/ men, det är nödvändigt.


Idag fick jag brev från Kagge oxå, med definitiv antagningsbekräftelse. Så nu ska jag bara tacka ja, betala in 200 kr i antagningsavgift och bestämma mig för hur stort rum jag kommer behöva. Heh. Lär nog välja ett av de minsta, blir billigast så.


Saker börjar närma sig nu; alla planer man gjorde upp för flera månader sedan kommer snart verkställas. Och jag har kunnat pricka av en del punkter på min "att göra innan jag sticker ut på tågluff och sedan flyttar"-lista på sista tiden.
Det är bra.

I'm Done

Nu är min hemsida, som jag hållit på med de senaste veckorna, publicerad och klar.
It's about the tågluff, och jag är ganska stolt, måste jag säga.

Rosie Thomas & Denison Witmer, Inkonst 18/5 - 07

Simply unbelievable beautiful.

Detta var en av de bästa konserterna jag varit på, faktiskt.

Rosie, Denison och Jeff Shoop var grymt softa alla tre, det var grymt skön stämning, mycket humor, och såklart oerhört vacker musik. Både jag och Lina var helt hänförda efteråt, när vi sprang till stationen för att hinna med nattåget hem.

Det känns inte som att det gör så mycket att jag inte ska på någon festival i sommar, jag har liksom fått min dos känslor och vackra toner live nu.

Och jag har "hittat" en till fantastisk singer/songwriter och poet:

Denison Witmer, som även agerade förband. Helt otroligt bra.

Spellistor från gårdagen:

Denison Witmer:

1. Northern Sky
2. ?
3. Grandma Mary
4. Everything But Sleep
5. I Tried to Make You Smile
6. Are You a Dreamer?

Rosie Thomas, Denison Witmer & Jeff Shoop:

1. Why Waste More Time?
2. Since You've Been Around
3. Red Rover
4. Kite Song
5. ? (by Denison Witmer)
6. Little Flowers (by Denison Witmer)
7. Death Came and Got Me
8. All the Way to New York City
9. These Friends of Mine
10. Say Hello
11. ? (by Denison Witmer)
12. Paper Doll
13. Wedding Day
14. Much Farther to Go
15. "Extranummer": ? (by Rosie Thomas)
16. "Extranummer": The One I Love
17. "Extranummer": (Hann inte höra vilken denna var, eftersom jag och Lina fick bråttom till tåget..)

I'm Goin' Up the Country

I morse ringde en Thomas från Kaggeholm och meddelande att det inte alls var någon fara att jag pga en viktig läkartid inte kan befinna mig på skolan om en vecka för en introduktion/intagningsdag till Bibel profil. De hade full förståelse för det, sa han.

Efter ett litet samtal angående vilka allmänna kurser jag vill läsa, min huvudvärks-situation mm sade han sedan att jag kan räkna mig som antagen. Jag kommer få definitivt besked via post om några dagar, men det var i princip klart att jag kommer in.

Så då var det bestämt då. Haha. Känns ganska..

..bra, kul, nervöst, märkligt, lite skrämmande...

Det ska bli så skönt att flytta. Att få vidga sina vyer, stå på egna ben, bryta med gamla invanda mönster, lära känna nya männsikor, börja kunna umgås oftare med Ida och Stina, bo i vackra Stockholm...

Det känns bra att jag vågade ansöka. Jag vågar egentligen inte flytta, jag vågar inte bo på internat med massa okända människor, men jag är tvungen. Jag vill, för det är nödvändigt, jag måste detta. För min egen skull.

What a Feeling

Det känns som att jag har 7000 olika känslor som rör sig inom mig just nu. Och jag kan inte definiera någon av dem. Jag känner bara att jag känner massor. Går inte att förklara.

Jag kan inte ens bestämma mig för vilken musik jag känner för. I vanliga fall vet jag alltid precis vad jag känner för just då, men inte idag.

Jag undrar hur mitt liv kommer bli i höst. Jag vet ju inte om jag kommer bli antagen till skolan, men om jag blir det, kommer jag trivas då?
Kommer jag känna att jag hamnat rätt?
Kommer jag lära känna människor jag kommer trivas med?

Jag vet ju ingenting. Jo, jag vet en sak: det kan bara bli bättre än det är nu. Förhoppningsvis, hehe.

Usch, jag blir bara rädd av att tänka på allt som har med framtiden att göra. Det är så mycket..
Jag antar att jag någonstans långt inne vill att allt bara ska fortsätta precis som det är nu.
Men ännu längre in vill jag bara så långt bort här ifrån jag kan komma.


Idag gjorde jag teoriprov i webdesign. Det gick riktigt bra. Var bara vissa frågor jag inte kunde, som jag inte kommer ihåg att jag lärt mig, heh.
Igår när jag satt och pluggade förstod jag helt plötsligt hur ramar fungerar, teoretiskt. Praktiskt har jag kunnat det ett tag, men jag har tyckt att det har varit rörigt och alltid varit tvungen att kolla upp och skriva av koden. Men igår gick det upp för mig att det är hur logiskt som helst. Sånt blir man glad av.
Jag gillar att göra hemsidor. Ja, jag vet, jag är datanörd. Stolt sådan ;)


Min absoluta favorit tv-serie (Felicity) tar slut imorgon, och jag missade dagens avsnitt pga att min video just idag bestämde sig för att den inte ville lyda min programmering. Jag kom hem från skolan och gjorde kvällsmat, och såg verkligen fram emot att se dagens avsnitt. Men det fick jag inte, det hade av någon outgrundlig anledning inte blivit inspelat. Något irriterande.


På fredag spelar Rosie Thomas och Denison Witmer i Malmö. I'm going.
It's gonna be so grand.

Om 70 dagar tågluffar jag. Totally awsome.

Pet Grief (och andra känslomässigt jobbiga saker)

Jag är en känslomänniska. Blir jag ledsen blir jag verkligt ledsen, blir jag arg blir jag verkligt arg, är jag glad är jag verkligt glad. Det är inget jag styr över själv, det bara blir så. Jag känner saker. Intensivt.


Min katt dog för en vecka sedan. Det var otroligt smärtsamt. Vissa kan säkert tycka att det är patetiskt att gråta över ett husdjur, men för mig innebar det att jag förlorade en gammal vän.
Man får en speciell relation till ett husdjur som man har så länge som 15 år. Morris var en del av min vardag, en del av mitt liv. Han fanns alltid i närheten, och han var så otroligt personlig. Det gjorde ont att se honom lida så som han gjorde det sista timmarna innan vi kunde åka in till djursjukhuset. Jag kände hela tiden en sån hopplöshet över att jag inte kunde göra något för att lindra hans smärta. Så på ett sätt kändes det väldigt skönt när allt var över, för hans egen skull. Men det är väldigt tomt här hemma nu. Och jag saknar honom väldigt, väldigt mycket.

Valborg. Vad ska man säga? Det är märkligt hur människor kan vara så... insnöade..? Nej, jag vet inte hur man bäst ska beskriva det. Instängda, utstängande, konstlade... Jag känner iallafall lätt av när stämningen blir obekväm. Eller, obekväm är kanske inte rätt ord.. Obegriplig är bättre. Oftast känner jag bara att jag vill bort ifrån sammanhanget i dessa situationer. Gårdagskvällen var sådan.

Det känns jobbigt att i dessa situationer prata med människor som blivit djupt sårade på olika sätt, när man inte kan visa att saker förändrats, när man själv känner samma utanförskap. Jag känner mig malplacé i Hässleholm, så enkelt är det. Och det finns det fler som gör.

Men jag flyttar snart. Som jag sagt förut, det känns obeskrivligt bra. Otroligt skrämmande, men bra.